Svensk politik har genomgått stora förändringar de senaste åren. En märkbar ökning av polarisering, där åsikter glider isär och avståndet mellan politiska läger växer, har blivit allt tydligare. Denna utveckling väcker frågor om dess ursprung, konsekvenser och hur vi kan navigera i ett alltmer splittrat politiskt landskap. I denna artikel utforskar vi dessa frågor, med stöd av aktuell forskning och exempel.
Vad driver polariseringen?
Polariseringen är ett resultat av flera samverkande faktorer. En central del är det förändrade medielandskapet. Digitaliseringen och sociala medier har skapat nya arenor för politisk kommunikation, vilket bidragit till ett hårdare tonläge och förstärkta konflikter, vilket SVT Nyheter rapporterat. Minskad tilltro till traditionella medier bidrar också till en fragmentering av hur vi uppfattar verkligheten.
Vidare ser vi hur identitetspolitikens ökade betydelse spelar in. Politik handlar alltmer om identitet, vilket skapar en ”vi och dem”-känsla och minskar viljan till dialog över gränserna. Människor tenderar att identifiera sig starkt med sin politiska tillhörighet, vilket minskar viljan att lyssna på och förstå andra perspektiv, vilket i sin tur, enligt RIFO, försvårar konstruktiv dialog.
Invandringsfrågan har också varit central. Sverigedemokraternas framväxt, med sitt fokus på invandringskritik, har både bidragit till och påverkats av denna utveckling. Flyktingkrisen 2015, då antalet asylsökande ökade kraftigt, skapade en intensiv debatt om integration, resurser och nationell identitet. Detta ledde till att andra partier, exempelvis Socialdemokraterna, omprövade sin migrationspolitik.
Slutligen ser vi även en rumslig dimension. Forskning, bland annat från Institutet för Framtidsstudier, visar att en koncentration av fattigdom i vissa områden kan leda till utanförskap och påverka politiska åsikter. Denna segregation kan skapa sociala spänningar som bidrar till polariseringen.
Vilka konsekvenser får polariseringen?
Polariseringen får flera allvarliga konsekvenser. En tydlig effekt är minskat förtroende för de demokratiska institutionerna. När politiker upplevs fokusera mer på konflikt än på att finna lösningar, minskar tilltron till systemet. Detta kan leda till politisk alienation, särskilt bland dem som känner sig utanför och inte representerade.
Forskning, bland annat från Riksbankens Jubileumsfond, visar en ökad fientlighet gentemot politiska motståndare, så kallad affektiv polarisering. Denna ökade fientlighet kan leda till ett mer moraliserande språkbruk och en minskad vilja till kompromisser. Risken är ett politiskt dödläge där nödvändiga reformer blir svåra att genomföra.
Polariseringen påverkar också hela samhällsklimatet. Ökad misstro mellan grupper och ett splittrat politiskt landskap kan leda till djupare samhällsklyftor. Säkerhetspolisen varnar för att främmande makter utnyttjar polariseringen genom påverkansoperationer för att försvaga Sverige. Polariseringen, som delvis drivs av högerextremism, kan skapa ett klimat där medborgare tvekar att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter.
Forskning, bland annat den som Vetenskapsrådet bedriver, pekar på att uppfattningar om hot, ofta kopplade till invandring, spelar en stor roll i polariseringen. Populistiska grupper använder invandringsfrågan för att skapa en känsla av hot, vilket leder till ökad splittring och främlingsfientlighet.
Är polarisering alltid negativt?
Det är viktigt att notera att polarisering inte enbart behöver vara av ondo. Som Carl-Johan Westholm skriver i Timbro Smedjan, kan polarisering ses som en baksida av ett ökat politiskt engagemang. När människor engagerar sig i politiken, är det naturligt att åsikter bryts och att debatten blir mer intensiv. En viss grad av polarisering kan till och med vara ett tecken på en levande demokrati, där olika idéer och värderingar får komma till uttryck. Utmaningen ligger i att hantera polariseringen på ett konstruktivt sätt, så att den inte leder till ökad fientlighet och minskad förmåga till samarbete.
Vägar framåt: Att minska splittringen
Att motverka den negativa spiralen av splittring är en utmaning som kräver insatser på flera plan. En viktig del är att främja en politisk kultur som värdesätter dialog, respekt för oliktänkande och kompromissvilja. Det kräver ett aktivt engagemang från både politiker och medborgare. Politik bör handla om att söka gemensamma och hållbara lösningar, inte bara om att vinna debatter.
Forskning visar att experter och politiska initiativ med brett stöd kan minska splittringen. Att betona expertkunskap och samarbete över partigränserna kan öka allmänhetens stöd för politiska beslut, särskilt i frågor som berör hela samhället. Ett exempel på detta kan vara breda överenskommelser i frågor som rör energipolitik eller långsiktig infrastruktur, där samarbete över blockgränserna kan skapa stabilitet och förutsägbarhet.
Ett annat konkret exempel är de lokala samtal och medborgardialoger som anordnas i vissa kommuner för att diskutera integrationsfrågor. Genom att skapa mötesplatser för människor med olika bakgrund och åsikter, kan man öka förståelsen och minska fördomar. Vidare kan satsningar på utbildning i källkritik och medie- och informationskunnighet (MIK) i skolan stärka ungas förmåga att navigera i informationsflödet och stå emot desinformation.
Politiskt engagemang är i grunden positivt, men kvaliteten på engagemanget är avgörande. Att främja kunskap, källkritik och en djupare förståelse för politiska processer är centralt för ett konstruktivt debattklimat. Som individer kan vi bidra genom att vara källkritiska, söka information från olika källor och delta i samtal med respekt för andras åsikter. Att undvika att sprida hat och desinformation på nätet är också avgörande.
En mer enad framtid
Polariseringen i Sverige är en komplex utmaning, men den är inte olöslig. Genom att förstå de bakomliggande orsakerna, vara medveten om konsekvenserna och aktivt arbeta för en mer inkluderande och kunskapsbaserad politisk kultur, kan vi hantera splittringen och stärka demokratin. Det handlar inte om att sudda ut meningsskiljaktigheter, som är en naturlig del av ett demokratiskt samhälle, utan om att hantera dem på ett sätt som bygger tillit och samarbete. Genom att värna det fria ordet, det kritiska tänkandet och en vilja till dialog kan vi skapa en politisk framtid präglad av både engagemang och ansvar – en framtid där vi, trots våra olikheter, kan mötas och forma ett starkare samhälle.